Hur ska demokratin behandla anti-demokrater?

Bokmässan

En stort antal författare har valt att bojkotta årets Bokmässa på grund av att den högerextrema tidningen Nya tider för andra året i rad tillåts ställa upp sin monter.

I en film som ligger på nätet uppmanas tittarna att uppsöka journalister i deras hem. En av dem som ingår i filmteamet är redaktören för Nya Tider, Sanna Hill. I filmen säger Bechir Rabani från organisationen Megafonerna bl.a:

”Tänk bara ett besök, vilken panik de får. Tänk om tio, 20 pers besöker dom dagligen, sju dagar i veckan. Dom tror att de är orörbara – att dom inte går att komma åt. Bara gå dit! Filma, intervjua dom. ”

Författaren och journalisten Mattias Hagberg säger att han hoppas att författarstrejken får Bokmässan att ta sitt förnuft till fånga. Han påpekar att Nya tider-sympatisörer vill skrämma journalister till tystnad genom hembesök och mobbningskampanjer. Han säger: ”Det här är en grupp människor som är motståndare till yttrandefrihet. Då är det en tankevurpa att tänka att de måste få delta på mässan i yttrandefrihetens namn”.

Bokmässans vd Maria Källsson kommenterar författarstrejken i ett mejl:

”Vi beklagar att dessa författare inte kommer till årets bokmässa. Men vi respekterar fullt ut att de har en annan ståndpunkt än vår. Åsiktsfrihet gäller naturligtvis även de författare som avstår från att delta.”

Norstedts är ett av de förlag som kommer att delta på årets bokmässa. De säger att deras uppdrag ytterst är att höja det fria ordets röster och att de inte tänker bojkotta en av landets största arena för böcker och därmed lämna fältet öppet för krafter som tvärtom inte respekterar allas lika värde.

Almedalen

I april meddelades att det nynazistiska partiet Nordiska motståndsrörelsen (NMR) fått tillstånd av polisen att sätta upp tält, hålla seminarier och sprida information i Visby under Almedalsveckan.

I slutet av maj meddelade Roks, Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige, att de avstår från att medverka under Almedalsveckan. Feministiskt Initiativ bojkottade evenemanget i protest och uppmanade andra att göra detsamma. Vänsterpartisten och riksdagsledamoten Rossana Dinamarca beslutade att inte delta och RFSL och RFSU ställde också in stora delar av sitt program.

En lång rad organisationer skrev på en protestlista, bland annat Svenska Afghanistankommittén, Rädda Barnen, Naturskyddsföreningen, Palmecentret och Afrikagrupperna. Även Kristna fredsrörelsen meddelade att man avstår från att delta som en direkt följd av nazisternas närvaro.

Den politiska majoriteten i tekniska nämnden på Gotland bad polisen att dra tillbaka tillståndet. Organisationen Civil Rights Defenders överklagade polisens beslut att låta NMR närvara i Almedalen. Under söndagen uppgav Vänsterpartiet att de centralt överklagar NMR:s tillstånd.

En av namninsamlingarna som drogs igång, med titeln ”Nej till NMR i Almedalen” ställde frågan:

”Är det en yttrandefrihet att uttrycka åsikter som går stick i stäv mot FN:s mänskliga rättigheter som slår fast att alla människor är födda lika i värde och rättigheter?”

Och drog slutsatsen:

”Ert svar måste bli nej annars förlorar Sverige hela sin legitimitet som en global bärare av demokratiska principer och mänskliga rättigheter!”

nordiska-jpg
NMR demonstrerar i Falun. Bild: TT

Ska nazister och andra högerextrema få medverka på tillställningar som dessa? Är det, som Mattias Hagberg säger, en tankevurpa att motståndare till yttrandefriheten ska få medverka i yttrandefrihetens namn?

John Stuart Mill

Den engelske filosofen John Stuart Mill gav 1859 ut skriften Om friheten. En av de friheter han behandlar är just tanke- och yttrandefriheten. Mill skriver här:

IMG_0368”Om alla människor utom en enda hyste en åsikt och blott denna enda vore av motsatt mening, skulle mänskligheten lika litet ha rätt att tysta ned denna enda, som hon, om hon hade makt därtill, skulle ha rätt att tysta ned hela mänskligheten.”

Vi kan aldrig veta säkert att den åsikt vi vill förbjuda är oriktig, och även om den är det så är det dåligt att den förbjuds: de som säger att en åsikt är fel är själva inte ofelbara och de kan inte vara säkra på att de har rätt. Hur som helst har de ingen rätt att utestänga andra människor från möjligheten att själva bedöma vad de anser om åsikten. Att vägra lyssna till en åsikt som man tror sig veta är falsk är att anta att den egna vissheten är detsamma som den absoluta vissheten. Om man tystar ned en debatt förutsätter det att man betraktar sig själv som ofelbar.

De som inte tror att de är ofelbara litar ändå oftast endast på sin närmaste omgivning.
Även om man inte litar på sitt eget omdöme så litar man på ”världens” omdöme, och världen i det här fallet är den bubbla man till vardags kommer i kontakt med: sina vänner, sin samhällsklass, sitt kontaktnät. Om man märker att andra människor hyser andra åsikter, eller att andra platser och andra tider har tänkt annorlunda, så får det ändå inte den här personen att ifrågasätta sin egen åsikt. Man förlägger avgörandet av vad som är sant till sin egen värld, sin egen filterbubbla.

En invändning mot det här sättet att resonera kan vara: Om man förhindrar vad man anser vara skadligt så uppfyller man endast en plikt, nämligen att handla i enlighet med sin ärliga övertygelse. Skulle vi aldrig handla i enlighet med vår övertygelse för att den skulle kunna vara felaktig skulle vi aldrig kunna uppfylla våra plikter. Är man säker på sin sak så är det feghet att rygga tillbaka och att tillåta läror att spridas som man anser vara skadliga. Det finns ingen absolut visshet, men det finns sannolikhet och vi måste anta att vår åsikt är riktig för att kunna handla riktigt.

3CBFCABF00000578-4182824-Shadi_Banoo_C_protests_against_Breitbart_News_editor_Milo_Yianno-a-55_1486019527964
Protester hindrar Milo Yiannopoulos från att tala vid Berkeley. Bild: EPA

Ett svar på denna invändning är att endast fri kritik mot våra egna åsikter är den grund som ger oss rätten att tillmäta våra åsikter tillräcklig sanning för att kunna vägleda våra handlingar. Den åsikt som inte har fått höras, och som därigenom har undgått kritik, den kan varken sägas vara sann eller falsk. Det gäller både åsikter vi hyser och sådana vi inte hyser. Hur kan jag hävda att min syn är den rätta om jag förbjuder kritik mot min syn? Det är bara om min åsikt, min världsbild, har utsatts för hård kritik och har stått emot angreppen som jag kan hävda att jag är säker på att den är sann. Och hur kan jag förvänta mig att min meningsmotståndare ska kunna ändra åsikt om denne inte får möjlighet att argumentera sin ståndpunkt och vara beredd att försvara den mot min kritik?

Vi erkänner ofta att det finns goda skäl för yttrandefrihet men vi motsätter oss att de tillämpas på s.k. ”ytterlighetsfall”, som nazism eller rasism. Men om skälen för yttrandefriheten inte duger för ytterlighetsfall så duger de överhuvudtaget inte. Vi erkänner gärna att det bör finnas fri diskussion i alla frågor som kan vara tvivelaktiga, men vi anser samtidigt att vissa principer eller vissa läror inte ska få ifrågasättas eftersom vi är säkra på att de är sanna. Vi tillåter sällan att demokratin eller alla människors lika värde ifrågasätts, men hur kan vi vara säkra på att dessa principer är riktiga om vi inte ens är beredda att debattera dem? Att kalla ett påstående säkert när det finns någon som skulle hävda motsatsen, det är att göra oss själva till domare över sanningen, och dessutom domare som vägrar att höra den andra parten.

Det finns, säger man, föreställningar som är så nyttiga för den allmänna välfärden att det är de styrandes plikt att upprätthålla dem. Man hävdar också att det bara är illasinnade människor som skulle vilja luckra upp de här föreställningarna, och det kan inte vara fel att hindra illasinnade människor att framföra åsikter som är skadliga för samhället. Här handlar det inte om sanning utan om åsikternas nytta, och man tycker att man har kommit undan kritiken att man spelar ofelbar domare över sanningen. Men även en åsikts nytta kan vara föremål för meningsskiljaktigheter. Det är inte mindre högmodigt att ställa sig till doms över en åsikts nytta än över dess sanning. Man kan heller inte skilja en åsikts sanning från dess nytta: vill vi verkligen grunda vårt samhälle på åsikter som vi anser vara nyttiga, men som vi inte vet om de är sanna eller ej? Kan en åsikt som strider mot sanningen verkligen vara till nytta?

inga_nazister_5356c169ddf2b362a0ea0c9a

Vi ser oss gärna som mer upplysta än våra förfäder eftersom vi inte stenar obehagliga profeter eller på annat sätt straffar dem med döden som kommer med motbjudande åsikter. Men är vi så mycket bättre? I Tyskland är det  förbjudet att offentligt hylla nazismen. I Storbritannien hade man ända fram till 2003 en förordning, Section 28, som innebar att man i statliga skolor inte fick hävda att homosexuella relationer skulle kunna vara acceptabla former för familjebildning. Än värre än lagliga straff mot icke accepterade åsikter är att de som tänker annorlunda brännmärks socialt. Endast den som har en tryggad existens och som inte behöver andra människors välvilja har inget att frukta av att ge uttryck åt sina åsikter. Andra håller tyst av rädsla för att bli utstötta, bli av med jobbet eller värre.

Vår intolerans mot obehagliga åsikter, som huvudsakligen tar sig uttryck i social brännmärkning, dödar inga åsikter men får människor att förställa sig. Dessa meningar varken vinner eller förlorar terräng – istället ligger de och pyr. Så upprätthålls ett tillstånd där de förhärskande meningarna kan fortsätta att råda utan att man behöver ta till åtgärder mot dem som tänker annorlunda. Men det pris man betalar för ett sådant tillvägagångssätt är att det moraliska modet går förlorat. De människor som frodas i ett sådant samhälle är inte öppna och modiga karaktärer utan snarare sådana som utan kritik accepterar de rådande meningarna eller de vilkas uttalanden anpassas efter åhörarna men inte motsvarar deras innersta tankar.

Låt säga att våra traditionella åsikter faktiskt är sanna – vilket värde har det att vi hyser dem om de inte är tillgängliga för fri och öppen debatt? En sanning som inte har tillägnats via förnuftsskäl är inte bättre än en fördom, en vidskepelse som bara tillfälligtvis råkar överensstämma med sanningen. Om vi ska odla vårt förstånd och vår omdömesförmåga måste vi undersöka grunden till våra egna åsikter. Man måste kunna försvara sina åsikter mot de vanligaste invändningarna. Om man tror att motståndaren har fel, tror man också att dennes argument kan vederläggas. Men hur ska de kunna vederläggas om de inte får framföras i en fri debatt? Eller hur ska man kunna veta att man har vederlagt dem på ett tillfredsställande sätt om motståndaren inte fått möjlighet att framföra sina bästa argument? Där fri diskussion saknas glömmer man både skälen till sina egna åsikter och dess egentliga innebörd. Istället för en levande tro får man gamla inlärda fraser. Skalet blir kvar medan allt innehåll går förlorat.

a001_NormalPreview-IN_CONTENT
Stefan Löfven i Malmö 2013. Bild Ola Torkelsson, TT

Det är inte så att en obegränsad frihet att låta alla åsikter komma till tals kommer att göra slut på det onda som följer med sekterismen. Varje åsikt som trångsynta människor tar på allvar kommer att hävdas och bestämma deras handlingar. Men det är inte på de lidelsefulla anhängarna, utan på de mer opartiska åskådarna som den fria diskussionen har ett välgörande inflytande. Det finns alltid hopp när människor tvingas höra på båda parter. Det är när de bara lyssnar på den ena sidan som misstag stelnar till fördomar.

Diskutera i grupp.

 

 

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s