Welcome to the Desert of the Real

utvecklarmässan WWDC 2016 den 13 juni presenterade Apple den senaste uppdateringen av sitt mobila operativsystem, iOS 10. En av nyheterna är att meddelandefunktionen Messages kommer göra emojis tre gånger större än tidigare om de sänds utan övrig text och att ord och fraser lätt kan ersättas med emojis.

Dessutom kommer länkar expanderas och visa bilder och videor direkt i meddelandet. (Halvt) på skämt sade Craig Fedherigi, Apples vice vd, att “Children of tomorrow will have no concept of the English language.”

Nyligen meddelade Mark Zuckerberg att han tänker konkurrera med Youtube på deras egen planhalva och lanserade Facebook live – sedan december 2015 kan användare sända livevideo via sitt konto. Zuckerberg i en Buzzfeedintervju i april:

“We’re entering this new golden age of video. I wouldn’t be surprised if you fast-forward five years and most of the content that people see on Facebook and are sharing on a day-to-day basis is video.”

Buzzfeedreportern Alex Kantrowitz rapporterade i juli 2015 att “raw media” är det nya heta bland ungdomar. Man kommunicerar hellre med korta live-videoklipp än med text eller stillbilder. Och det ska vara direkt, rått och ofiltrerat. Äkta. Casey Neistat grundare av teknologiföretaget Beme:

“If you look at today’s hot networks — Snapchat, Beme, Periscope, Meerkat — they are more about immediacy and intimacy than image building. They are about passing along the moment, in an unstructured way. They’re realer, grittier. Rawer.”

Neistat fortsätter:

“This generation, our bullshit detectors have become so fine-tuned because we’re so hyper-inundated with content. The thing that people really respond to now is truth, is honesty. And raw is inherently honest, and I think that is something people really respond to.”

Och mer rått, ofiltrerat och “grittier” än liverapporteringen från Philando Castile-skjutningen i Minnesota i början av juli blir det knappast.

Man skulle kunna dra två slutsatser av det här: inom den närmsta framtiden kommer vi snarare att kommunicera med varandra med videoklipp (eventuellt också med piktogram) än med text, och idén om en “virtuell värld”, en “onlinetillvaro” där man kan vara anonym, där man navigerar med sin avatar, där man är befriad från sin fysiska barlast för att sedan återgå till ”verkligheten”, är död. Vilket är intressant, då det verkar bekräfta Jean Baudrillards tes att vi befinner oss i, eller är åtminstone på väg mot, ett stadium av simulation snarare än representation, en hyperrealitet där den simulerade sfären har blivit mer verklig än det verkliga, där referenterna inte längre refererar till något:

This would be the successive phases of the image:


– it is the reflection of a basic reality

– it masks and perverts a basic reality

– it masks the absence of a basic reality

– it bears no relation to any reality whatever: it is its own pure simulacrum.

Bilden har upphört att föreställa något, den är sig själv nog. Och en bild, eller en värld, som inte är en avbildning av en annan värld – ingen virtual reality utan helt enkelt en reality – går inte att kliva ur eller stänga av. Så varför tror vi fortfarande att den gör det?

Det står klart att vi bör sluta se internet som en alternativ verklighet – begrepp som online/offline och irl är inte till någon hjälp. En skiljelinje verkar gå mellan en yngre generation som vuxit upp med sociala medier, sk netizens, och vi äldre som mer eller mindre står utanför och ser på. Skillnaden är den mellan att tillägna sig ett modersmål och att lära sig ett nytt språk i vuxen ålder: 60- och 70-talister (och äldre) använder facebook men vi kommer aldrig bli native speakers på samma sätt som 90- och 00-talisterna. Det är deras värld. We just happen to live in it. 

Det finns inte en alternativ internetvärld – gränserna mellan den fysiska 3D-världen och internet har luckrats upp och har skapat vad Laurence Scott kallar “the four-dimensional human”. Där våra kroppar tidigare utgjorde gränsen för vår närvaro i världen har nu den icke-kroppsliga existensen – tidigare endast möjlig som ett slags inre liv, en privat tankeverksamhet eller som kommunikation med tidsfördröjning (tvåvägskommunikation: brev; envägskommunikation: litteratur) – istället börjat äga rum i realtid, i nätmiljöer. Men det är, återigen, inte en alternativ värld, en plats man färdas till efter att ha kopplat upp sig mot en datakonsoll. Snarare är man på flera ställen samtidigt. Du kan fysiskt befinna dig på en plats samtidigt som ditt medvetande är någon annanstans, i konversation både med människor som fysiskt befinner sig på en annan plats och med människor som sitter i samma rum som du, men ni interagerar på en gemensam arena. Och förflyttningen mellan det fysiska rummet och onlinesamvaron sker sömlöst, vi rör oss konstant fram och tillbaka mellan dessa. Vi kan fortfarande inte vara närvarande på flera platser samtidigt men vi rör oss mellan platser med en hastighet som tidigare varit otänkbar. Du sitter på en konferens och diskuterar/recenserar samtidigt konferensen på Twitter både med övriga konferensdeltagare och andra som fysiskt befinner sig någon annanstans. Och det är svårt för en utomstående betraktare att avgöra när du är i rummet, när du är på Twitter och när skiftet sker. Är det då ens relevant att prata om det som olika platser? 

enter_the_matrix_by_sic_purity

Så varför pratar vi fortfarande om “nätet” v “irl”? Traditionen ligger oss i fatet. Redan de gamla grekerna var dualister: pytagoréerna gjorde upp listor på motsatser där Enhet (vila, oföränderlighet, evighet, verklighet) ställdes mot Mångfald (rörelse, förändring, uppkomst och förintelse, overklighet). Enhet värderades förstås högre än mångfald. Vidare ansågs förnuftsresonemang vara bättre än sinnesförnimmelser, sanning bättre än osanning och visshet bättre än ovisshet. När väl listan finns kan man placera in valfri företeelse i valfri kolumn: män tillhörde naturligtvis den bra kolumnen och kvinnor den dåliga. Men listan visar sig märkvärdigt användbar även för att identifiera och förklara online/offlinetillvaron. Hur ofta ställs inte den osäkra, röriga, snabba, overkliga onlinevärlden där inga sanningar finns och där sidor poppar upp för att lika snabbt försvinna mot den trygga, stabila, RIKTIGA offlineexistensen med böcker som går att bläddra i och kunskap som man kan lita på? Begreppet irl, “in real life”, är avslöjande nog. Om offline är “real” borde ju online vara “unreal”. Journalister har ägnat de senaste tio åren åt att pedagogiskt förklara för oss andra att facebookvänner inte är riktiga vänner. “Riktiga vänner är inte samma sak som internetvänner” skriver DN 2007. “Bara 4 av 150 facebookvänner är riktiga vänner” skriver Aftonbladet 2016. Ofta nöjer man sig med att kalla dessa för “vänner” inom citattecken, så får läsaren dra sina egna slutsatser. Den 25 juni sände P1 “Livet på nätet” där det inledningsvis slås fast att i slutet på 90-talet gjorde man skillnad mellan livet på och livet utanför nätet medan vi runt millennieskiftet ska ha ändrat tankesätt och idag har en mer nyanserad bild av vad internet är. “Vi gör inte den här uppdelningen längre”. Sedan pratar man konsekvent programmet igenom om “nätet” kontra “verkligheten”. Gamla vanor är svåra att bryta.

Ben Tarnoff skriver i The Guardian, “How the Internet was Invented”, att smidigheten i internets konstruktion gör att det känns som att vi antingen är i eller utanför: “they made the internet feel like a single space”, vilket i själva verket är en illusion. “The internet is composed of many, many networks”. Min data färdas genom minst elva olika routrar när jag gör en googlesökning, men “the internet is a master weaver: it conceals its stitches extremely well. We’re left with the sensation of a boundless, borderless digital universe”. Det är emellertid inte fallet. Snarare är det, som Johan Svedjedal påpekar angående de litterära konventionerna form och innehåll, “två mentala kategorier för att lyfta fram olika dimensioner”. Det är ett metaspråk som betecknar olika infallsvinklar på det som ska beskrivas, inte faktiska egenskaper. Form och innehåll kan inte skiljas åt eftersom de aldrig har varit förenade. Online och offline kan inte skiljas åt då de inte utgör vare sig några aktiviteter eller platser utan fastmer beteckningar av infallsvinklar på ett tillstånd. Man kan inte vara on- eller offline, nedkopplad eller uppkopplad. Internet är en del av den miljö vi lever i. Alltid och överallt.

IMG_1510Kanske är det William Gibsons fel. Tack vare hans sci-fi-romaner, i synnerhet Neuromancer från 1984, spreds begreppet cyberpunk till en bredare allmänhet. Som kulturellt fenomen borde det ha dött när Billy Idol släppte skivan Cyberpunk 1993 men det fanns tillräckligt mycket liv i det för att David Bowie skulle släppa Outside – the Diary of Nathan Adler – “A non-linear Gothic Drama Hyper-cycle” 1995 och för att filmen Matrix skulle bli en succé 1999 (och för att Krister Gerhardsson under pseudonymen Dekius Lack 1998 skulle låta publicera romanen Biljard klockan noll i cyber-cyber) men hypen kring fenomenet är i hög grad ett 80–90-talsfenomen. I det allmänna medvetandet har tanken dröjt sig kvar: att koppla upp sig på “nätet” och “surfa” på några slags vågor, att frigöra sig från sin fysiska kropp och obehindrad av rumsliga begränsningar färdas i ett mytiskt “cyberspace” skapar i oss som växte upp med dessa kulturyttringar en skräckblandad förtjusning. Att gå tillbaka och titta på det här idag motsvarar något som Gibson själv kallade the Gernsback Continuum, att betrakta tidigare epokers visioner om framtiden, nu hopplöst föråldrade. För att parafrasera David Cameron: This was the future once.

En skräckblandad förtjusning som sagt. Tjusningen ligger just i tanken att allt är möjligt, vi kan själva definiera de nya gränserna och skapa våra egna regler. Författaren och “cyberlibertarianen” John Perry Barlow publicerade 1996 “A Declaration of the Independence of Cyberspace” som inleds med orden:

”Governments of the Industrial World, you weary giants of flesh and steel, I come from Cyberspace, the new home of Mind. On behalf of the future, I ask you of the past to leave us alone. You are not welcome among us. You have no sovereignty where we gather.”

Syftet var att förklara för världens regeringar att de inte längre hade någon möjlighet, vare sig legal eller reell, att utöva någon som helst påtryckning på medborgarna i denna sköna nya värld:

”Cyberspace does not lie within your borders … Ours is a world that is both everywhere and nowhere, but it is not where bodies live … We are creating a world that all may enter without privilege or prejudice accorded by race, economic power, military force, or station of birth. We are creating a world where anyone, anywhere may express his or her beliefs, no matter how singular, without fear of being coerced into silence or conformity … Our identities have no bodies, so, unlike you, we cannot obtain order by physical coercion.”

Edward Snowden och alla som blivit näthatade på Twitter och andra sociala medier borde kunna vittna om att det inte riktigt blev som Barlow förutspådde.

220px-BillyIdolCyberpunkSkräcken å sin sida ligger i att vi inte förstår vad det är vi har gett oss in på, och att det kan finnas någon som förstår det bättre än vi och som kommer vända tekniken mot oss. Dessutom ligger antagligen Y2K-fasan fortfarande och kryper i det undermedvetna hos alla som var gamla nog att uppleva den. Boken Unga nätmiljöer av Mikael Alexandersson och Thomas Hansson publicerades 2011, och fem år är ju eoner i dessa sammanhang vilket referenserna till MSN och Bilddagboken vittnar om, liksom behovet att förklara hur Facebook fungerar. En varning utfärdas: att träffas “på riktigt” ersätts numer av att ses “på nätet” vilket inte kan vara nyttigt. Att författarna vuxit upp med Gibson och Matrix och fortfarande lever med en bild av nätet som ett mytiskt cyberspace avslöjas av sci-fi-samhället de målar upp:

“Idag lever flertalet ungdomar delar av sina liv på nätet … De kliver bildligt talat in i virtuella världar där internet utgör ett medel för att samverka med andra.”

Även om boken i stort försöker förhålla sig positiv till fenomenet ligger behovet att varna för att vi inte vet vad denna utveckling kan leda till som en grundton genom hela framställningen:

“Den medierade presentationsformen får konsekvenser för barnens och ungdomarnas attityder, språk och tankar men också för hur de orienterar sig socialt, kulturellt och kognitivt när de med sådan iver integrerar den nya tekniken med sina vardagslivserfarenheter.”

Om de bara inte var så ivriga. Och så the killer line: “Idag är vi fångade av – kanske till och med fångar i – cyberspace.”

Att “fastna” i cyberspace och inte komma ut är ett återkommande tema hos Gibson och 1900-talets cyberlitteratur, liksom oron för identitetsupplösning: vem är jag på nätet? Om jag kan vara vem jag vill, riskerar jag inte att tappa mitt riktiga jag? Alexandersson & Hansson:

“Vad händer med individens identitet när merparten av all mänsklig kommunikation sker i gränslösa rum? […] Om man är missnöjd med sin identitet i verkliga livet kan man i den virtuella miljön själv bestämma hur den fiktiva processen ska ta form … Man slipper ställas ansikte mot ansikte med samhällsnormerna och skydda sig mot de spegelbilder man vill undvika. På så sätt tar man befäl över sitt identitetsskapande. Istället för reell bekräftelse får man virtuell bekräftelse.”

Den oron visade sig vara ogrundad. Vi fick inte en armé av console cowboys och cyberpunks, freaks i den “riktiga” världen men anonyma entiteter i cyberspace. Istället kom en generation av normcoreungdomar med normala kläder och normala åsikter som anonymt kan smälta in i vilken fysisk miljö som helst men som avslöjas brutalt på sociala medier.

Det är inte praktiskt, om ens möjligt, att vara anonym idag.* Att det som begränsar och definierar oss offline (sexualitet, kön, fysiska tillkortakommanden, nationalitet, etnicitet osv.) inte skulle betyda något online visade sig vara en utopi. Hur ska man kunna kommunicera med sina vänner om man är anonym? Hur kräver man sina rättigheter om man är ett neutrum? Hur marknadsför man sig om man är osynlig? Konsumism är en realitet också i sociala medier och den fungerar inte utan en fixerad persona att rikta reklamen till. Och du identifierar dig genom ditt beteende: sökhistorik, kommunikation, platstjänster.

“Raw” och #nofilter är förstås ett både smidigare och snabbare sätt att kommunicera än att skapa sig en elaborerad persona, en avatar som ska vara min ställföreträdare på nätet, och snabbhet och enkelhet är vad vi premierar. De flesta betalar hellre för spotify än att ladda ned musik illegalt och gratis, inte för att det är illegalt utan för att det är för besvärligt: installera programvara, hitta de önskade filerna, ladda ned dem, lägga in dem i vald musikspelare … det är inte värt besväret. Att visa upp sitt osminkade och ofiltrerade jag är det snabbaste sättet att kommunicera och troligen det som vinner i längden hur tråkigt och oglamoröst det än kan verka. Welcome to the desert of the real.

*Den 28 juni rapporteras att USA:s regering planerar att inom kort be om information om sociala mediakonton hos den som ansöker om visum för inresa: “… collecting social media data will enhance the existing investigative process and provide Department of Homeland Security (DHS) greater clarity and visibility to possible nefarious activity and connections by providing an additional tool set which analysts and investigators may use to better analyze and investigate the case.”

 

Alexandersson, Mikael & Thomas Hansson (red.), Unga nätmiljöer, Studentlitteratur 2011
Baudrillard, Jean, Simulations, Semiotext[e] 1983
Scott, Laurence, The Four-Dimensional Human, Windmill Books 2016
Svedjedal, Johan, Den sista boken, W&W 2001
Wedberg, Anders, Filosofins historia – Antiken och medeltiden, Thales 2003
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s