Ljudet av tystnad

Kan man förstå motståndet mot mobiler i klassrummet som något annat än irritationen över en apparat som distraherar eleverna från det man vill att de ska ägna sin uppmärksamhet åt? Utöver att företeelsen tolkas som ett disciplinproblem, kan upplevelsen av förlorad auktoritet och viljan att återskapa åtminstone en skärv av den spela in? En historisk tillbakablick – en 200 år – kan möjligen ge några ledtrådar.

Joakim Landahl beskriver i “Ljudet av auktoritet – Den tysta skolans uppgång och fall” hur två konkurrerande undervisningsmetoder slogs om företräde under större delen av 1800-talet. Under de första decennierna, och fortfarande vid utfärdandet av den svenska folkskolestadgan 1842, var växelundervisningen (eller den brittiska Lancastermodellen) den dominerande pedagogiska undervisningsmetoden. Slagordet var “en lärare till tusen barn” (även om svenska skolor sällan hade klasser med fler än 200 elever …) och byggde på en stordriftsprincip. Läraren intog en tillbakadragen roll och undervisningen skedde till största delen av monitörer där eleverna stod i halvcirklar vända mot väggarna. I samma skolsal gjorde grupper av elever olika saker: några läste läxor (högt), några läste katekesen utantill, några rabblade eller sjöng räknetabeller. Allt samtidigt och ljudnivån var ofta öronbedövande. Mitt i detta gick läraren runt i ett slags upphöjt lugn: “Lärarens plikter inskränkas inom en oafbruten uppsigt och ordningens bibehållande”:

“Läraren bör sällan låta höra sin egen röst. Alla befallningar gifvas af Monitörerne. Utom detta förhållande skulle han sjelf omintetgöra sitt system, och icke kunna styra en talrik Skola, under det han förgäfves uttömde sina krafter, och skadade sin hälsa.”

Läraren undervisade inte barnen direkt mer än runt en fyra timmar per vecka. En lärare sägs ha ägnat lektionerna huvudsakligen åt att skriva predikningar:

“Med undervisningen besvärade han sig icke synnerligen. När ‘maskineriet’ blifvit satt i gång, gick han visserligen någon gång omkring och såg på, gaf en rättelse här och en anvisning där, men vanligen satt han midt i sorlet af de 200 barnen på katedern i all sköns lugn och sysslade med att skrifva predikningar o.d.”

Skärmavbild 2016-08-28 kl. 18.14.38
Interiör från The Central School, Borough Road. Källa: Manual of the System of Primary Instruction Pursued in the Model Schools of the British and Foreign Schools Society (London, 1831)

Thorsten Rudenschölds Svenska folkskolans praktiska ordnande från 1856, en skrift som köptes in av regeringen och spreds till landets skolstyrelser, förespråkade en övergång till den skola vi i princip har än idag. Det största problemet med växelundervisningen var emellertid inte disciplinen, den var stenhård och preussisk kadaverdisciplin gällde:

”Ej sällan gav monitören någon ouppmärksam lärjunge ett slag med pekpinnen på huvudet eller ryggen, ej så noga var, blott han fick smällen. […] Under tiden gick den egentlige läraren – en ny vikarie om 21 år – bakom de läsande grupperna med en lång slya i handen och fägnade med den en och annan, som djärvdes vrida på huvudet.”

Det var istället ljudet som sågs som “vidrigt störande” och “tankestörande”. Enligt Rudenschöld borde eleverna undervisas direkt av läraren och en sak ska göras åt gången. De ska också sitta i bänkar, vända mot läraren. Ett kungligt cirkulär från 1864 kungör att barnen ska delas in i olika klasser istället för att som tidigare undervisas i samma skolsal, och efter 1878 års normalplan var övergången till klassundervisning mer eller mindre genomförd. En förskjutning av ljudet hade nu ägt rum där eleverna tystnade och läraren började tala. Detta krävde i sin tur regler för hur ordet skulle fördelas och bruket av handuppräkning uppstod. Handledningar gavs ut som i detalj beskrev handuppräckandets teknik: “De barn, hvilka kunna besvara en fråga, gifva detta tillkänna derigenom, att de stilla upphöja två fingrar på högra handen, under det de stödja armbågen på bordet.”

Läraren behöver inte längre blåsa i pipa, klappa i händerna eller stampa i golvet för att få elevernas uppmärksamhet. Ljud – eller snarare frånvaron av ljud – används nu som disciplinär metod. Ett tyst klassrum är ett bevis på att läraren bestämmer, ett ljudligt klassrum ett bevis på motsatsen. Endast vissa lektioner kommer fortsättningsvis tillåtas vara ljudliga: idrott, teckning och, förvånande nog ända fram till 1950-talet, matematik. Under vissa aktiviteter under andra lektioner – huvudsakligen grupparbeten – tillåts ett inte alltför högt sorl. I övrigt råder tystnad, “The sound of authority” med Peter Baileys formulering. Idag kallar vi det studiero.

Det är en av anledningarna till att mobilen i klassrummet ses som ett hot mot lärarens auktoritet: ljudet har flyttats online. Laurence Scott beskriver i The Four-Dimensional Human hur off-linevärlden blir tystare och tystare medan onlinevärlden ständigt surrar. Onlinetexten är aldrig enbart text, den är alltid också ljud (påbjuden radiotystnad ersätts på nätet av påbjuden twittertystnad = en tyst minut). När någon “säger” något förväntas vi andra svara då tystnad på nätet är aldrig oskyldig: “To withhold one’s seal of approval is a political statement”. Att inte svara på någons direkta meddelande är förstås ohövligt men att inte gilla någons facebookinlägg är också fyllt med innebörd; att gilla den enes men inte den andres är direkt oförskämt; att undvika att svara på den enes meddelande samtidigt som du gör något annat på nätet är aldrig oskyldigt då den du inte svarade kan se att du just nu interagerar med andra. Och allt detta pågår samtidigt som läraren pratar och eleverna sitter med handen under bordet, blicken på mobilen och uppmärksamheten någon annanstans. Enda sättet för läraren att återupprätta sin förlorade auktoritet, manifesterad genom det tysta klassrummet, blir då att ta ifrån eleverna mobilerna – the sound of authority.

Fenomenet är heller inte så nytt som man kan tro. En konsekvens av övergången från växelundervisning till klassundervisning var att läxläsningen flyttades från skolsalen till hemmet. I hemmet var det (inbillade man sig) lugnt och rofyllt och man störde heller inte sina klasskamrater om man läste läxorna där, “när en läskunnig och kärleksfull mor på tysta stunder i hemmet undervisar sitt eget barn” (Rudenschöld 1856). Verkligheten lånar sig dock inte alltid åt de goda förutsättningarna och med tiden kom misstanken att de tysta stunderna i hemmet blott var en chimär eller åtminstone något som tillhörde en förgången tid. Snart gjorde dessutom tekniken sitt intåg och förstörde möjligheten till koncentration för gott.

I 1947 års disciplinutredning ingick en enkät där lärare besvarat frågan om vilka störningar som mest påverkade undervisningskvaliteten. På topposition med 88% kom “störande prat och där jämförliga uttryck för dålig arbetsdisciplin”, 66% ansåg dessutom att pratet hade ökat under senare år. Lärarnas tolkning av fenomenet var (förstås) att hemmens uppfostring hade försämrats, men den näst vanligaste förklaringen till problemet var radion: “Man menar, att i en del hem familjemedlemmarna av ren oföretagsamhet låter radioapparaten ständigt vara påkopplad, och att detta bidrager till att avtrubba förmågan att över huvud taget lyssna”. En ledare i Tidning för Sveriges läroverk meddelar:

“Vanan att under kvällstimmarna tvingas slå dövörat till för radions röster, återverkar inte bara på läxläsning utan även på arbetet i skolan, där ungdomen får lätt att ‘koppla av’ lärarens röst. Resultatet kallas som bekant ouppmärksamhet.”

DIG30990_hb
Okynneslyssning. Foto: Tekniska muséets arkiv

Är det nu, 1947, som vi ser det första exemplet på att skolan har problem med att acceptera och implementera ny teknik – och följaktligen lägger skulden på tekniken som gör eleverna ouppmärksamma, oregerliga och omöjliga att disciplinera? Nej det är det förstås inte. Redan Sokrates hade grava invändningar mot en ny uppfinning som skulle göra eleverna ”odrägliga att umgås med och … skenvisa, inte visa”. En drog, kallade han den, som leder till glömska och gör att man inte fattar någonting. Vad var det för helvetesmaskin han talade om? Fortsättning följer.

 

Landahl, Joakim, ”Ljudet av auktoritet – Den tysta skolans uppgång och fall”, Tidskriften Scandia (77:1, 2011) http://www.skoloverstyrelsen.se/wp-content/uploads/2012/01/Ljudet-av-auktoritet.pdf
Platon, Skrifter 2 (översättning Jan Stolpe). Atlantis, 2001
Scott, Laurence, The Four-Dimensional Human, Windmill Books, 2016
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s