Klassrummet är inte precis a global village

De flesta, åtminstone de flesta lärare, verkar vara överens om att mobilerna är ett problem i klassrummet. Och inte bara i den svenska skolan, och inte bara när man undervisar tonåringar. Amerikanska universitet måste handskas med samma typ av beteende, och har gjort så under ett antal år (”If You Text in Class, This Prof Will Leave”). Men har vi analyserat situationen rätt när vi säger att det är ett problem? Eller såhär: om det är ett problem, är vi säkra på att det är mobilen och inte klassrummet som är problemet?

Den förra regeringen med dåvarande utbildningsminister Jan Björklund ville ändra skollagen så att skolor skulle få rätt att samla in elevernas mobiler innan lektionen. ”Det är alldeles för många elever som inte koncentrerar sig på lektionen därför att de spelar på sina mobiler eller är aktiva på sociala medier.” Förslaget baserades på en utredning av Metta Fjelkner, f d ordförande för Lärarnas Riksförbund (”Regeringen vill ha mobilförbud i skolan”, DN 9 sep 2014). Vilma, åttondeklassare på Västra skolan i Falun, reagerar kraftfullt mot dylika förslag: ”… telefonen måste man ju ha. Utan den är man inte hel.” (”Mobilförbud i skolan splittrar skolvärlden”, DT 11 nov 2013). Varje lärare känner igen resonemanget, det är ett dilemma som dyker upp varje dag, men här finns en klyfta som är oöverbryggbar. Hur gärna man än vill ha en enkel lösning på problemet – ungarna spelar spel och tittar på video istället för att göra det de ska. Ta mobilerna. Hur svårt kan det vara? – så är det Vilma som förstår våra villkor i det 21:a århundradet bättre än Björklund: utan mobilen är man inte hel. Det är inte ungdomligt oförstånd som talar, det är en korrekt analys av vad det innebär att vara människa idag.

Betrakta följande citat:

”Alla platser på jorden tillhör numera vårt eget grannskap … men världen blir inte bara mindre. Den blir mer tillgänglig och mer igenkännbar både för vårt intellekt och för vårt känsloliv. Världen är idag en global by … Elektronisk media har inte raderat boken. Den läses, används, önskas fortfarande, kanske mer än någonsin. Men bokens roll har förändrats. Den står inte längre för sig själv. Den är inte längre ensam om att forma vår syn på världen eller vårt medvetande. Problemet är, förstås, att vi fortfarande beter oss som om vi ännu levde i bokens tidsålder … för när böcker och deras högst privata utsiktspunkt nu ersätts av nya media, så förändras de koncept som ligger bakom våra handlingar, vårt sociala liv.”

Man kan tänka sig något slags it-entreprenör som föreläser på en studiedag på en skola någonstans i Sverige. Men tankarna är inte nya. Orden kommer från ett TV-inslag för ganska exakt 55 år sedan, den 18 maj 1960, då medieteoretikern Marshall McLuhan intervjuas i den kanadensiska TV-kanalen CBC. McLuhan konstaterade några år senare, i The Medium is the Massage 1967, att “there is a world of difference between the modern home environment of integrated electric information and the classroom.” Ungdomarna lever i en ”global village”, ständigt uppkopplade, ständigt i kontakt med resten av världen, på ett larmande torg bombarderade av text, ljud, bild där den narrativa linjen har brutits upp och olika informationsbitar hela tiden sätts samman på nya sätt. Och de är dessutom vana att navigera i denna miljö. Det är för dem något helt naturligt. Så kommer de till skolan och förväntas lägga av sig den här kostymen och plocka på sig en annan, 100 år gammal, där allt följer fastlagda strukturer, redan befintliga mönster, där det finns en tydlig början och slut och målet är bestämt i förväg. Krocken är oundviklig – de olika generationerna förstår inte varandra och någon måste ge vika.

1960? Innan de flesta av dagens lärare (och för den delen, Jan Björklund) ens var födda? Surely not.

Man kan, om man vill, dela in människans historia i ett antal revolutioner: den agrikulturella revolutionen för ca 11 000 år sedan, den vetenskapliga för 500 år sedan, den industriella för 200 år sedan, informationsrevolutionen[1] för 50 år sedan och den bioteknologiska revolutionen som pågår just nu. När McLuhan var som mest i ropet, på 1960-talet, hade informationsrevolutionen just inletts och han drog sina slutsatser och förutsåg konsekvenserna detta skulle komma att ha på bl.a. undervisningsväsendet. Men vad säger det om skolan i Sverige, ett land som åtminstone så sent som 2012 var bäst i världen på internet, när dessa tankar fortfarande är kontroversiella, eller åtminstone besvärande? Man kan hävda att vi visst har tagit till oss den digitala utvecklingen: vi har smartboards i många skolor, en dator per elev är nu mer regel än undantag, förskolor satsar stort på ipads osv, osv. Detta är förvisso sant, men vad har vi gjort mer än att byta ut uppslagsverket mot Google, byta ut pennan mot tangentbordet, byta ut den fysiska läroboken mot den digitala, byta ut griffeltavlan mot whiteboarden mot smartboarden? Det är fortfarande samma skola fast med en laptop istället för ett kollegieblock. Och vad är problemet med det, kan man undra. Varför ska man nödvändigtvis göra om allting? Varför kasta ut barnet med badvattnet? Men om så många upplever att det blir allt svårare att undervisa, att tekniken ställer sig i vägen snarare än bidrar till kunskapsutvecklingen, om frustrationen växer dag för dag, om de flesta är överens om att vi någonstans har ett stort problem – då är det rimligt att  försöka ta reda på var problemet ligger.

Den tyske medieteoretikern Friedrich Kittler (1943–2011) menade att teknologiseringen av informationen började i början av 1900-talet i och med grammofonen, skrivmaskinen och filmen. Med dessa verktyg kunde man lagra, och därmed separera, ljud, text och bild. Andra världskriget vanns inte på (det fysiska) slagfältet, trots Curchills försäkran att …

we shall fight on the beaches,
we shall fight on the landing grounds,
we shall fight in the fields and in the streets,
we shall fight in the hills

Det egentliga slaget, menade Kittler, utkämpades i Bletchley Park där Alan Turing och hans team knäckte den tyska koden med sin Enigma-maskin. WWII var således ett datorkrig snarare än ett traditionellt slagfältskrig. ”It has become clear that real wars are fought not for people or fatherlands, but take place between different media, information technologies, data flows.” Kittler gick längre än McLuhan och vände sig emot hans tes att teknologin är en förlängning av människan (en av McLuhans boktitlar var  just Understanding Media – The Extensions of Man) och menade att vi anpassar oss till maskinerna snarare än tvärtom. Allt som återstår av människan är vad medierna kan lagra och kommunicera.

Han resonerade ungefär såhär: X lever i Stockholm på 1960-talet. Ta ifrån henne tidningar, böcker, radio, film, TV, telefon, buss, bil, tunnelbana, motorvägar. Vad blir kvar av henne? Hur ska hon kommunicera? Hur ska hon ta till sig information? Hur ska hon förhålla sig till sin samtid och sina samtida? Dessa artefakter är inte bara redskap som hon använder, de konstituerar hela hennes tillvaro – de är hennes tillvaro, hennes liv. Detsamma gäller för Y år 2015. Ta bort internet och hon slutar att existera, annat än i rent fysisk bemärkelse. När vi använder ett visst medium vänjer vi oss vid att det är en del av vår tillvaro och det förändrar vår föreställning om tillvaron. Att vi hela tiden bär med oss en kamera i fickan vars bilder genast kan delas och kommenteras av andra leder till att vi uppfattar omgivningen och situationer som objekt värda eller inte värda att fotografera och dela och kommentera. Vårt dagliga användande av tekniken får inte bara betydelse för hur vi uppfattar världen och vår plats i den, det skapar den värld vi lever i och oss med den. Tekniken formar oss och vår omvärld och gör oss till dem vi är. Ta bort tekniken (som om det skulle gå …) och du upphör att existera i din nuvarande form. Utan den är du inte hel. Utan den är du inte du.

Klassrummet av idag är en kvarleva från tiden före informationsrevolutionen. Till sin utformning och funktion härstammar det närmast från det tidiga 1800-talet – det är en produkt av det just inledda industriella samhället. Schema, nationella kursplaner, standardiserade prov med mera är i grunden ett exempel på anglosaxisk ingenjörskonst. Systemet är anpassat för att utbilda tjänstemän som mer eller mindre oberoende av vilken arbetsgivare man tar anställning hos från dag ett kan ta plats bakom ett skrivbord och utföra sina arbetsuppgifter. Standardiseringen är relevant endast om det finns anledning att tro att tjänstemännen kommer att arbeta på annan ort än den där de har utbildats, och mycket riktigt utvecklades och förfinades systemet under det brittiska imperiet där en ung man utbildad i Sheffield eller Rangoon utan problem skulle kunna placeras på ett kontor i Bombay eller Hong Kong. Utöver detta avsåg systemet att gallra ut de mindre lämpade, vilket är själva poängen med prov och kunskapstester. De som inte uppnådde en tillfredsställande nivå erhöll ingen examen och uppmanades att ägna sig åt något annat. I denna 1800-talsmiljö har man nu stoppat in datorer och trådlöst wifi och tänker sig att det ska fungera smärtfritt. Men datorer och trådlösa nät tillhör inte 1800-talets England, och det gäller i minst lika hög grad dagens människor. När den oundvikliga krocken sedan uppstår skyller man på tekniken. Och det är klart, vill man bevara klassrummet som det är måste förstås tekniken stryka på foten, men det man missar är att eleven är sammanflätad med tekniken och inte med klassrummet. Du kan ta bort tekniken från salen men inte från individen.

Mobilförbud är antagligen den enda möjliga vägen om man vill bevara klassrummet intakt. Lugn och ro, ordning och reda, fokus på läraren eller på uppgiften för handen kanske uppnås bäst på detta sätt, men följden blir att skolan av ungdomarna upplevs som mer obsolet för varje år som går. De flesta lärare kan vittna om att det blir svårare och svårare att bedriva undervisning, att de traditionella värdena inte gäller längre. Det är inte konstigt när klassrummet tillhör det industriella samhället medan resten av världen, sedan mer än 50 år, genomgått en revolution, och som alla framgångsrika revolutioner har människorna förändrats med den. Det nedslående är att det finns mycket lite den enskilda läraren kan göra. Förmodligen finns det ganska lite den enskilda skolan kan göra. Det är ett helt utbildningssystem som måste göras om.

Så vad kommer att hända nu? Vi befinner oss i en situation där de gamla teorierna inte klarar av att lösa de nya problemen. Auktoriteter inom skolans område kommer ägna frågan mer uppmärksamhet och den kommer artikuleras på motstridiga sätt. Det uppstår ett motstånd hos enskilda personer och grupper mot teoretiska alternativ och olika synsätt kämpar om tolkningsföreträde. Slutligen kommer ett av dem att slå igenom. Många värjer sig då mot utvecklingen. De som inte kan eller vill anpassa sig isoleras. Somliga försöker modifiera sina gamla teorier för att undvika alltför kraftiga konflikter medan andra helt enkelt lämnar yrket.

Om skolan ska överleva måste vi betrakta vårt yrke, våra metoder och våra mål på ett nytt sätt. Kampen står inte mellan skolan och eleverna med sina mobiler – den striden hade skolan lätt kunnat vinna. Kampen står mellan skolan och resten av världen. Det är en strid som inte går att vinna, och strider som inte går att vinna ska man inte ens försöka utkämpa.

 

[1] ”[T]he information revolution has changed the lives of most people forever. New technologies have made it possible for people all over the world to have access to and/or disseminate information on a global basis, even in the most unusual circumstances.” (The Information Revolution)
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s