PISA, matteproven och ekonomin del 2

Debatten kring PISA-rankningen tar ständigt formen av skräckpropaganda. Man målar upp det ena scenariot värre än det andra om vilken dyster framtid som väntar om vi inte å det snaraste gör något åt de bristande (matte)kunskaperna. Jeremy Fox påpekar på debattforumet Open Democracy att retoriken kring de framgångsrika PISA-nationerna ofta påminner om 1800- och 1900-talens ”gula fara”, om en invasion av östasiater, den här gången med matematiska förtecken. Kineser och koreaner kommer snart styra världen i kraft av sina överlägsna mattekunskaper. I en BBC-artikel konstateras att koreanska 15–16-åringar visst är överlägsna sina engelska jämnåriga, men det är inte utan konsekvenser. Korea innehar för närvarande den högsta självmordsstatistiken av de industrialiserade OECD-länderna vilket tolkas som en följd av den press skolelever utsätts för. I artikeln intervjuas 16-åriga Hye-Min Park som går i skolan mellan 8 och 16, men har ytterligare privatlektioner mellan 18 och 21 på en s.k. hagwon. Därefter bedriver hon självstudier till kl 23. Hon åker sedan hem, kommer i säng vid 2 och sätter klockan på 6.30. Dag efter dag. ”She says she would like to get more sleep but it’s her job to overcome it.” Professor Ju-Ho Lee, f.d. koreansk utbildningsminister, säger att testresultat är nog så viktiga i den industriella fasen, under uppbyggnaden av en industrination, men sedan måste man höja blicken och fokusera på de så kallade mjuka värdena: ”So we look into the ways to reform our education system, not based on test scores, but based on creativity and social and emotional capacities.” Och för att hitta lyckade exempel på detta tittar man bl.a. på Sverige.

För ett land som Sverige, vilka är egentligen riskerna med låga PISA-resultat? Keith Baker, tidigare vid US Department of Education konstaterar i artikeln ”Are International Tests Worth Anything?” att placeringar i internationella tester för de mest avancerade länderna inte betyder någonting: “…for the top dozen or so most-advanced nations in the world, standings in the league tables of international tests are worthless.” Baker studerade de tolv länder som deltog i The First International Mathematics Study (FIMA) 1964 (där för övrigt Sverige kom sist …) och efter att ha jämfört BNP med testresultaten fann han att de länder med de högsta resultaten också uppvisade lägst BNP. Någon direkt koppling mellan ekonomisk produktivitet och testresultat, eller mellan livskvalitet och demokratisk utveckling, stod inte heller att finna. Goda skolprestationer kan vara en förutsättning för att lyfta en nation till en rimlig standard men när den nivån är nådd blir andra faktorer viktigare än ständigt högre testresultat: ”Indeed, once the platform is reached, it may be bad policy to pursue further gains in test scores because focusing on the scores diverts attention, effort, and resources away from other factors that are more important determinants of national success.” I en studie av mer samtida PISA-tester såg han att länder som låg i mellanskiktet oftast var mer framgångsrika än de som presterade bäst eller sämst: ”Mediocre test scores correlate with better, more successful countries than do top scores (or lower scores)”. OECD konstaterar själva att en gräns verkar gå vid ett BNP på 20 000 USD per capita (Sveriges BNP var 2012 ca 55 000 USD per capita). När ett land nått den nivån av välstånd upphör kopplingen mellan nationellt välstånd och PISA-resultat. Det finns heller inget som tyder på att mer resurser till skolan skulle leda till bättre PISA-resultat för länder på de här nivåerna. Gränsen verkar gå vid 35 000 satsade USD per elev: ”after a threshold of about USD 35 000 per student, expenditure is unrelated to performance”. Sverige satsar idag ca 95 000 USD per elev.

Jeremy Fox har sammanställt en tabell som jämför ett antal länder med skiftande PISA-resultat. I tabellen finns också det antal nobelpris länderna erhållit sedan senaste sekelskiftet, fördelningen nobelpris per invånare, och BNP. Kopplingen mellan PISA-resultat och antal nobelpris samt nivån på BNP är, som väntat, obefintlig.

PISA
Click for larger image

Hur kan då Svenskt näringsliv komma fram till att bristen på unga som intresserar sig för matematik kommer att innebära en BNP-förlust på en procent, eller mer exakt 35 miljarder? Vad får elva representanter från utbildningsväsendet, forskningen och näringslivet att anse ”att svenska elevers matematikkunskaper är en avgörande fråga för Sveriges tillväxt och våra framtida möjligheter att bli en kunskapsnation i världsklass”, och som en följd av detta antagande starta en mattekommission? ”Ska Sverige vara ett framgångsrikt land i nästa generation behövs duktiga ingenjörer, forskare och ekonomer. Samtidigt sjunker svenska elevers resultat i matematik i alla internationella undersökningar. Vi halkar efter och den utvecklingen måste stoppas” säger utbildningsminister Jan Björklund (som menar att 2,6 miljarder ska lösa problemet) och fortsätter: ”Svenska elever ligger idag under genomsnittet och långt ifrån toppländer som Finland, Japan och Sydkorea.” Exakt samma formulering använder Mattekommissionen.

Höga testresultat blir ett självändamål baserat på ett ogrundat antagande att topplaceringar i rankningslistorna garanterar fortsatt tillväxt och ökad välfärd. Varför skulle det annars spela någon roll att vi ligger sämre till än Finland, Japan och Sydkorea vars BNP är respektive 46 000, 47 000 och 23 000 USD medan Sveriges är 55 000? Samtidigt som vi ligger under medel i PISA-testerna ligger vi trea på Global Innovation Index 2014 (2013 kom vi på andra plats). GII visar ”till vilken grad länder svarar mot beredskapen för innovation, något som är direkt kopplat till landets möjligheter att anamma och dra nytta av teknologi samt förbättra mänskliga resurser och den institutionella prestandan.” (Formuleringen från Svenska institutets hemsida.) Indexet toppades 2014 av Schweiz och Storbritannien. Här ligger Finland på fjärde plats, Sydkorea på 16:e och Japan på 21:a. Varför, exakt, måste då svenska elevers undervisningstimmar per vecka i matematik utökas rejält (120 timmar mer from höstterminen 2013 men ändå inte tillräckligt säger Mattekommissionen)? De ökade timmarna måste tas någonstans ifrån och som regel är det de estetiska ämnena som får stryka på foten. Estetisk verksamhet togs bort som obligatoriskt ämne på gymnasiet i och med GY11 och samtliga estetiska kurser blev nu valbara. Det krävs emellertid mer än matematik och teknik för att excellera i innovation. Global Innovation Index bygger på två delindex: innovation input och innovation output där inputindexet speglar ekonomins möjliggörande för innovationer och outputindexet bevis på innovationsutfall. Kreativt utfall är en av de faktorer som studeras vilket innefattar ”intangible assets”, ”creative goods and services” och ”online creativity”. Om vi fortsätter lägga allt fokus på matematik och naturvetenskap samtidigt som vi minskar möjligheterna att utvecklas estetiskt och kreativt, vilka är chanserna att vi får behålla vår status som en innovationsnation i toppklass?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s