Descartes is in the Machine

Dualismen har varit den förhärskande synen på relationen mellan kropp och själ åtminstone sedan Descartes på 1600-talet fram till 1900-talet (och som säkert är den syn många av oss har rent intuitivt om vi reflekterar över frågan). Den går ut på att kropp och själ är två åtskilda ting: min kropp har utsträckning i rummet och lyder de mekaniska lagarna och kroppsliga processer kan observeras av utomstående bedömare. Min själ däremot existerar inte i rummet, lyder inga mekaniska lagar, och dess verkningar kan inte observeras av någon annan. Kroppen är offentlig och själen är privat. Det är inte ovanligt att man pratar om ett inre och ett yttre liv, där kroppen representerar det yttre och själen det inre livet. Detta får emellertid förstås metaforiskt då själen, om den inte är fysisk eller har någon utsträckning i rummet, heller inte kan finnas ”i” någonting, förslagsvis i kroppen eller i hjärnan.

Ett problem som uppstår, och som Descartes var väl medveten om, är hur kopplingen mellan de två, mellan kropp och själ, kan äga rum. Om själen inte existerar i rummet och är oberoende av det materiella, hur kan den utöva påverkan på det fysiska, t.ex. vår egen kropp? Och hur kan vårt själsliga tillstånd påverkas av det fysiska, t.ex. kroppslig skada som resulterar i själsligt obehag? Descartes rätt underliga svar är att växelverkan mellan kropp och själ äger rum i tallkottkörteln: impulser från sinnesorganen fortplantas till hjärnan av livs-andar som rör sig längs nerverna, och viljeyttringar förs på liknande sätt ut till musklerna. Ett alternativt förslag var att Gud utnyttjade en mänsklig viljeyttring som ett tillfälle att sända nervimpulser till musklerna, och omvänt använde han en stimulering av ett mänskligt organ till att skapa ett syn- eller hörselintryck i människans själ (man får föreställa sig Gud som en mobilmast som förmedlar kontakten mellan sändare och mottagare). Så som förutsättningarna är formulerade – en materia oberoende av allt andligt och en själ oberoende av allt kroppsligt – förefaller kropp-själ-problemet olösligt.

Inte mindre olöslig är relationen mellan den digitala och den icke-digitala världen. Det som kallas digital dualism (ett bättre namn vore kanske digital/material dualism) går i princip ut på samma sak och lider av samma tankefel som Descartes dualism: att vårt digitala och vårt icke-digitala liv är två skilda ting, att den digitala världen är en separat värld, skild från den vi till vardags lever i. Det bygger på en fantasi, en föreställning om en plats bortom den fysiska plats vi vanligen befinner oss i. Tanken finns hos Platon (idévärlden) såväl som i den kristna föreställningsvärlden. Den är besläktad med tron på ett liv efter detta, med tidigare liv, m.m., en konsekvens av idén att man kan skilja mind från matter, att jag har en själ som kan existera oberoende av min kropp. Men lika lite som ”jag” kan existera i någon form efter att ”min kropp” dött, vilket skulle innebära att kroppen mest är ett fordon för att forsla runt själen, lika lite kan ”jag” leva mitt liv på nätet, eller ha ”vänner” på facebook som inte är ”riktiga” vänner. Naturligtvis är det en skillnad mellan att chatta på facebook eller prata ansikte mot ansikte, men det är också skillnad mellan att chatta och att prata med någon i telefon. Och även om jag skulle ha bekanta som jag aldrig kommunicerar med annat än telefonledes, skulle jag inte kalla dessa telefonvänner och skilja dem från mina ”riktiga” vänner. Poängen är inte att det finns en kvalitativ skillnad i olika sätt att umgås, problemet ligger i att man ser det digitala som något väsensskilt, och först och främst något separerat från det ”riktiga” livet när vi i själva verket för länge sedan passerat den gräns då våra liv kunde vara icke-digitala. Man kan inte stänga av datorn. Det finns ingen off-knapp. Det är en chimär att tro att det gör någon som helst skillnad i en persons liv att kasta ut TV:n – den enskilda apparaten är oväsentlig när vi lever i en televiserad kultur. Man kan försöka leva nerkopplad en vecka eller en månad, men det har ingen betydelse när man lever i en uppkopplad värld. Idag kan man frigöra sig från internet lika lite som man kan frigöra sig från sin kropp. Eremiten i sin grotta är också en del av denna världen – han har inte lämnat jordklotet. Lika lite har Hanna Fahl och Susan Masuhart lämnat internet bara för att de stängt av datorn.

Föreställningen om två världar, en digital och en ”verklig” är mystisk, religiös, förmodligen genuint mänsklig men inte det minsta rationell. Susan Mausharts råd, ”uppskatta det verkliga livet (”real life”) och fastna inte i den virtuella världen” avslöjar en vanföreställning om en Matrixtillvaro där man antingen dansar i Zion eller framlever sin tillvaro som ett mänskligt batteri.

Platon, precis som Descartes, förstod att hans teori hade sina problem – han kunde aldrig riktigt redogöra för hur kopplingen mellan de två världarna skulle se ut när de var till sin natur väsensskilda. Det går heller inte att dra en gräns mellan den digitala och den icke-digitala tillvaron – man kan inte kliva in i och ur dem som man behagar. Bägge existerar samtidigt, hela tiden och är i grunden en och samma. Det är kanske dags att inse att vi lever i the Matrix snarare än i ett rousseauanskt Zion. Det finns inget rött piller att ta, det finns ingen väg ut ur den digitala världen hur gärna man än vill. Och sannerligen inte genom att stänga av sitt bredband.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s