The Full Monty eller H&M-versionen?

Vad är egentligen problemet med Sugatra Mitra? Enligt bloggen islifeabsurd är han populär (!) och uppseendeväckande ytlig och vill i stort sett avskaffa skolan och låta barnen lära sig själva. Han är fientligt inställd till undervisning och budskapet som dessa antilärare förmedlar till ungdomarna påminner om den moraliska nollställdhet som odlas av (wait for it) TV:

”The form of TV broadcasting (irrespective of any particular content) creates the perfect impression that nothing really matters. When every story shown on television can be interrupted to run an advert for toilet cleaner, everyone gets the message.”

Den här typen av idéer brukade framföras på 80-talet av the greatest TV-basher of them all, Neil Postman, och känns lite … passé? Argumentet verkar nu vara att detta är inget nytt, slaget är redan förlorat. Ungdomarna är redan obildbara (på grund av att de tittar på TV) och Mitra et al är trettio år för sent ute. Jaha, men känns det inte som att man skjuter lite över målet? Halvsmält Nietzsche räcker inte alltid för att övertyga om att mänskligheten är bortom räddning.

Man går vidare till att förklara vad som kommer hända den dagen man avskaffar alla skolor och ger ”eleverna” var sin hand-held device och säger åt dem att utbilda sig bäst de kan (jag är inte riktigt säker på att det är detta som Mitra propagerar för): storföretagen kommer ta över. Undervisning blir business (som om det inte redan är det). Tonåringar vandrar omkring som zombies i sina pyjamas i ”the shiny new touch-screen shopping mall of online education”. (En förklaring av debattknepet, eller fallasin, slippery slope finns här).

Donald Clark tillhandahåller en mer nyanserad kritik i sju punkter som mest fokuserar kring problemen som uppstår med Mitras ”Hole-in-the-Wall” och som är i hög grad platsspecifika. Mer relevant här och nu är tankarna kring vad som händer när man försöker implementera metoden i skolor. Clark menar att det är ett problem i sig, då är det inte längre ett hål i väggen, och utgår från Mitracitatet ”schools are obsolete”. ”Oh yeah?” säger Clark. Hole-in-the-wall har blivit computer-in-the-school. So what? If it works … En del av Clarks kritik handlar också om att lärare, eller ”mediators” faktiskt behövs för att styra eleverna i rätt riktning och undvika beteenden som kan uppstå om man lämnar barn ensamma utan vuxennärvaro. Detta är inte riktigt budskapet som Mitra framförde i sitt TED-talk. Återigen, as long as it works. Det handlar inte om att följa någon helig text.

Larry Cubans kritik följer samma mönster. Om man slaviskt följer Mitras TED-instruktioner ger man efter för magical thinking, men Cuban ger inga förklaringar till varför det inte skulle fungera, utan hänfaller mest till ”vi-provade-det-för-tio-år-sedan-det-fungerade-inte-då-och-det-kommer-inte-fungera-nu”-argumentet. Han minns när OLPC (One laptop per child) var på modet, vilket ledde till att en massa laptops distribuerades men inga direkta pedagogiska vinster kunde skönjas. Han minns tekniska innovationer som utbildnings-TV på 60-talet, datorlabb på 80-talet osv. Och inte ledde det till några kunskapsrevolutioner. Han förutspår samma resultat beträffande dagens ipad- och läsplattevåg. Well, duh. Det säger sig självt att magi inte inträffar för att man sätter en ipad i händerna på en tonåring (åtminstone ingen undervisningsmagi), men det blir aldrig klart vad det har med Mitra att göra.

Dr. Payal Arora (här och här) fokuserar också sin kritik på metoden och ser krocken mellan teorin och verkligheten. Problem uppstår när man avskaffar skolan och inrättar hålet i väggen, eller kiosken: några ungdomar kommer att dominera, oftast pojkar. Det är lätt hänt att de intresserar sig för ”fel” saker. Och om det inte finns några lärare, om vuxenöverseende ska utföras med hjälp av frivilliga, var hittar man dessa, vem skulle vara intresserad, osv. Och om de fungerar som lärare vad är skillnaden mot en reguljär skola? Har man inte bara inrättat en skola utanför skolan? Aroras slutsats är rimlig, och säkert den mest logiska vägen att gå:

“I don’t think it is possible to not have mediators in such projects. I also think it is important to acknowledge that autonomous learning is deeply limited and that institutions such as schools have an important role in learning. That said, HiWEL and other such projects take on the role of a laboratory of ideas where they can serve as standing reminders of what we can do with new technologies, and what children are truly capable of. So it is important to have alternative learning venues that schools can learn from, and thereby improve themselves.”

Det är väl så det måste fungera (hör man en uppgiven suck här?). Man lyssnar på visionärerna för inspiration, så tar man vad man kan, man implementerar det som funkar i den struktur man för närvarande arbetar i. På samma sätt som modeskaparnas kreationer så småningom dyker upp i någon urvattnad H&M-version som vem som helst kan gå omkring i utan att skämmas alltför mycket så tar utbildningsväsendet små myrsteg i en digitaliserad riktning.

800px-Slava_Zaitsev_fashion_show-2
By Slava Zaitsev
silk_screen_printed_t_shirts_keith_haring_by_robineschelkens-d4p3573
By Robine Schelkens, deviantART

Men måste det gå så långsamt, och hur undviker man att hamna i OLPC-fällan?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s