Den mobila skolan – en sammanfattning

Så, här kommer en sammanfattning av uppsatsen jag skrev. (Den som vill ta sig igenom hela texten hittar den i föregående bloggpost.)

Som gymnasielärare och filosofistudent har jag, när det var dags att skriva en kandidatuppsats, ställt mig frågan i vilken mån skolan påverkas av den digitala/mobila utveckling som samhället genomgår. Att skolan är en del av denna utveckling är ofrånkomligt, åtminstone så länge som skolan fortfarande är en del av samhället.

Vissa skolor jobbar mot ett mer multimodalt arbetssätt med laptops eller läsplattor till alla elever; andra håller på ett mer traditionellt arbetssätt där man i de flesta fall har tillgång till datorsalar men där det huvudsakliga arbetet sker med papper och penna och datorn mest används som uppslagsverk och ordbehandlare. Emellertid är det digitala numer en del av vardagen, speciellt sedan de smarta telefonernas genombrott då såväl elever som personal bär omkring på en dator i fickan. Detta måste få konsekvenser.

Då tekniken inte är värdeneutral innebär ett teknikskifte alltid en förändring i hur vi förhåller oss till omvärlden. Ett exempel är ett förändrat förhållningssätt till scheman och lektionssalar. Dessa ter sig alltmer obsoleta när nya umgängesformer och nya sätt att strukturera sin tillvaro växer fram. Ständig uppkoppling innebär ständig kontakt med sina bekanta vilket får till följd att avtalade möten lätt kan omförhandlas – jag vet var du är och du vet var jag är – och varför ska vi ens träffas fysiskt? Ett schema som definierar min dag sex månader i förväg kan vara tämligen inkompatibelt med denna livsstil. Ett annat exempel är intranät som låter läraren registrera betyg och omdömen och även närvaro/frånvaro under pågående lektion. All denna information är tillgänglig för vårdnadshavaren. Själva det faktum att tekniken finns där gör gärna att man uppfattar den som ofrånkomlig. Medlet görs till mål, ofta utan föregående diskussion.

Synen på originalitet och upphovsrätt får också konsekvenser för vad vi betraktar som fusk. En i grunden sund syn på samarbete kan lätt krocka med skolans uppfattning om vad som räknas som plagiat eller otillbörliga hjälpmedel. Dessutom inbjuder tekniken till att man klipper och klistrar och bifogar länkar snarare än att man sammanfattar med egna ord, så vem ska stryka på foten – läraren eller Apple?

Skolan ska förbereda ungdomarna för livet efter skolan, men frågan är i vilken mån man tar sitt ansvar för denna del av uppdraget. Man gör det rimligen inte genom att försöka blunda för den digitala utvecklingen eller genom att förbjuda mobiler och facebook i klassrummet. Fenomenet är inte nytt – Marshall McLuhan beskrev det redan på 60-talet – men kanske är det mer uppenbart idag, och det är tänkbart att skolan befinner sig i ett paradigmskifte där det är dags att definiera, kanske till och med omdefiniera, sin verksamhet när man upptäcker att den gamla manualen inte längre förmår lösa de nya problem man står inför.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s